Bring it on!
Idag när jag satt på pendeltåget påväg hem satte sig en man i 30-års åldern snett mitt emot mig. Jag reagerade knappt när han satte sig, men efter ett tag tittade jag ditåt och upptäckte att han stirrade på mina ben med en halvt dold missnöjd min. Jag måste erkänna att jag blev förvånad - 1. Stirra inte så jävla uppenbart! 2. Måste du få mig att känna mig som om jag har världens fulaste ben?! Sedan upptäckte jag att det inte var mina ben han tittade på (tror jag...), utan mina naglar. Ja, okej, nagellacket har börjat gå bort och det ser väl inte så jävla attraktivt ut men snälla!
Jag tittade bort, men när jag efter ett tag kollade tillbaka igen satt han fortfarande och stirrade! Jag scannade genast hela honom efter möjliga fel och brister, och satsade på att stirra ner hans byxor, som var något för korta. I mitt huvud tänkte jag mig detta som världens battle - who's gonna go doooown? Han satt säkert och tänkte på om han skulle köpa en ny dammsugare i helgen, men jag satt och bedömde om detta var rätt ögonblick att titta upp och kanske möta hans blick, för att sedan återvända till byxorna. För att visa att I'm on! liksom.
Mitt imaginära battle fortsatte ända hem, då jag gick av. Jag gav hans byxben en sista förintande blick och vände mig om.
Nyss satt jag här med nagellacksborttagningsmedel (jesus vilket ord) och nytt nagellack i högsta hugg, beredd att reparera mina stackars nedstirrade naglar. Sedan kom jag på. Varför i hela friden tar jag mig tid till detta bara för att en ful man med för korta byxor uppenbarligen tyckte att jag skulle det?! NO!! I'M NOT! I'M NOT GIVING IN! THE WAR IS OOON, DAMN IT!
/Antonia
Kommentarer
Postat av: johanna
hahahahhaha klart du inte ska ge upp!
Postat av: Klara tha gangstah
Men gosh! Bäst<3 ahahaha. You're a bad boy(girl) wizard.
Trackback
